Övergången till ICD-11 kommer sannolikt att påverka den nationella högspecialiserade vården (NHV) för personer med könsinkongruens på flera sätt
Årsskiftet 2025/2026 kommer Sverige att börja använda den svenska översättningen av WHOs diagnoskatalog ICD-11. Enligt Socialstyrelsen är målsättningen att ICD-11 kommer att användas i hälsodataregister först från och med 1 januari 2028.
Eftersom diagnoskatalogerna ICD-10 och ICD-11 gällande personer med könsinkongruens skiljer sig en del från varandra har det framförts både uppskattning och kritik, när ICD-11 debatterats. Att tillståndet inte längre skall klassas som en psykiatrisk störning, har blivit en nagel i ögat på de som i debatten ständigt kritiserat den nationella högspecialiserade transvården.
Fakta om ICD-10
Diagnosplacering: I ICD-10 klassificeras könsdysfori under psykiatrikapitlet (F64), med diagnoser som ”transsexualism” (F64.0), ”andra specificerade könsidentitetsstörningar” (F64.8) och ”könsidentitetsstörning ospecificerad” (F64.9). Detta har bidragit till stigmatisering, eftersom tillståndet betraktades som en psykiatrisk störning.
Terminologi: Termerna är inaktuella och fokuserar på ”störningar” (t.ex. ”könsidentitetsstörning”), vilket kan upplevas som nedvärderande.
Kriterier: Diagnoserna i ICD-10 kräver ofta att personen upplever betydande lidande eller dysfori kopplat till sitt tilldelade kön, och kriterierna är mindre flexibla.
Fakta om ICD-11
Diagnosplacering: I ICD-11 har diagnosen flyttats från psykiatrikapitlet till ett nytt kapitel om ”Tillstånd relaterade till sexuell hälsa” (kapitel 17). Den nya diagnosen heter ”Könsinkongruens”. Detta innebär att tillståndet inte längre klassas som en psykiatrisk störning, vilket minskar stigmatiseringen.Terminologi: Termen ”Könsinkongruens” är mer neutral och fokuserar på en upplevd diskrepans mellan kropp och könsidentitet, snarare än att beteckna tillståndet som en störning. Detta speglar ett mer modernt och respektfullt språk.
Kriterier: ICD-11 har mer flexibla och förenklade diagnoskriterier. Diagnosen baseras på en bestående känsla av inkongruens mellan individens könsidentitet och tilldelade kön, utan att nödvändigtvis kräva att personen upplever lidande eller dysfori. Detta gör diagnosen mer tillgänglig för personer som söker könsbekräftande vård utan att behöva uppfylla strikta psykiatriska kriterier.
Minskad stigmatisering
Flytten av diagnosen till kapitlet om sexuell hälsa i ICD-11 förväntas minska stigmatiseringen av transpersoner, eftersom tillståndet inte längre betraktas som en psykisk störning. Detta har länge varit ett mål för de professionella inom den könsbekräftande vården.Tillgång till vård
Diagnosen ”Könsinkongruens” säkerställer att personer med könsinkongruens har tillgång till könsbekräftande vård, såsom hormonbehandling eller kirurgi, vilket är särskilt viktigt i Sverige där en diagnos ofta krävs för att få vård. Socialstyrelsens rekommendationer från 2015 betonar att en diagnos inte nödvändigtvis innebär en sjukdom, utan ett vårdbehov.
Implementering: Socialstyrelsen arbetar med att anpassa ICD-11 till svenska förhållanden. Den svenska översättningen planeras publiceras i början av 2026. Övergången till ICD-11 kan påverka hur könsbekräftande vård organiseras och dokumenteras, men exakta detaljer om implementeringen är ännu inte klara.
Kan påverka den nationella högspecialiserade vården
Övergången till ICD-11 kommer sannolikt att påverka den nationella högspecialiserade vården (NHV) för personer med könsinkongruens i Sverige, inklusive transvården, på flera sätt. Här är en analys av hur ICD-11 kan påverka patientgruppen, psykologiutredningen och vilka som får en diagnos fastställd, baserat på skillnaderna mellan ICD-10 och ICD-11 samt den svenska kontexten:
1. Större patientgrupp
• Mer flexibla diagnoskriterier: ICD-11:s diagnos ”Könsinkongruens” (HA60 för vuxna och ungdomar, HA61 för barn) har bredare och mindre strikta kriterier än ICD-10:s diagnoser (t.ex. F64.0, transsexualism). I ICD-11 krävs inte nödvändigtvis att personen upplever kliniskt signifikant lidande eller dysfori, utan fokus ligger på en bestående känsla av inkongruens mellan könsidentitet och tilldelat kön. Detta kan leda till att fler personer kvalificerar sig för diagnosen, inklusive de som tidigare inte uppfyllde de striktare kriterierna i ICD-10.
• Inkludering av icke-binära identiteter: ICD-11:s neutrala formuleringar och mindre fokus på binära könsnormer (t.ex. att gå från ett kön till ett annat) kan göra det lättare för personer med icke-binära könsidentiteter att få en diagnos. Detta kan öka antalet patienter som söker könsbekräftande vård, eftersom transvården i Sverige historiskt sett haft ett mer binärt fokus.
• Minskad stigmatisering: Eftersom ICD-11 flyttar diagnosen från psykiatrikapitlet till kapitlet om sexuell hälsa, kan fler personer känna sig bekväma med att söka vård, då tillståndet inte längre klassas som en psykisk störning. Detta kan bidra till en större patientgrupp, särskilt bland dem som tidigare undvikit vården på grund av stigma.
• Potentiell påverkan på NHV: Den nationella högspecialiserade vården för könsdysfori är redan under press på grund av långa väntetider och ökat söktryck. En bredare patientgrupp kan ytterligare belasta systemet, vilket kan kräva organisatoriska förändringar, såsom ökad kapacitet eller förändrade vårdprocesser. Socialstyrelsen har dock inte publicerat specifika riktlinjer för hur transvården ska anpassas till ICD-11 ännu.
2. Ändringar i psykologiutredningen
• Mindre fokus på psykiatrisk bedömning: I ICD-10 krävdes ofta en omfattande psykiatrisk utredning för att fastställa diagnoser som transsexualism, eftersom tillståndet klassades som en psykisk störning. ICD-11:s placering av ”Könsinkongruens” i kapitlet om sexuell hälsa innebär att utredningen kan bli mindre fokuserad på att identifiera psykiatriska symtom och mer inriktad på att bekräfta könsinkongruens och vårdbehov. Detta kan leda till en förenklad eller omstrukturerad psykologiutredning.• Individanpassade utredningar: ICD-11:s flexibla kriterier kan möjliggöra mer individualiserade bedömningar, där utredningen fokuserar på personens självupplevda könsidentitet och önskemål om vård, snarare än att uppfylla strikta diagnostiska trösklar. Detta kan minska kravet på att personer måste uttrycka lidande eller passa in i traditionella könsnormer.
• Fortfarande behov av utredning: Trots förändringarna kommer psykologiutredningar sannolikt att fortsätta vara en central del av transvården i Sverige, eftersom en diagnos krävs för att få tillgång till könsbekräftande behandlingar (t.ex. hormonbehandling eller kirurgi) inom NHV. Socialstyrelsens riktlinjer från 2022 för god vård vid könsdysfori betonar vikten av multidisciplinära bedömningar, och det är troligt att dessa principer kvarstår, men anpassas till ICD-11:s ramverk.
• Utbildning och implementering: För att anpassa psykologiutredningarna till ICD-11 kommer vårdpersonal behöva utbildning i den nya diagnosen och dess kriterier. Detta kan ta tid och påverka hur snabbt förändringar implementeras i praktiken.
3. Vem får en diagnos fastställd?
• Bredare inkludering: Med ICD-11:s mindre restriktiva kriterier kan fler personer få en diagnos fastställd, inklusive:
• Personer som inte upplever stark dysfori men har en bestående känsla av könsinkongruens.
• Personer med icke-binära könsidentiteter, som tidigare kunde nekas diagnos om de inte passade in i ICD-10:s binära ramar.
• Yngre personer, eftersom ICD-11 har en specifik diagnos för barn (HA61), vilket kan underlätta tidig bedömning och stöd, även om könsbekräftande behandlingar för barn är strikt reglerade i Sverige.
• Fokus på vårdbehov: ICD-11:s kriterier är utformade för att säkerställa att diagnosen används för att ge tillgång till vård, snarare än att utesluta personer. Detta innebär att personer som söker könsbekräftande behandlingar har större chans att få en diagnos, så länge de kan visa en bestående könsinkongruens.
• Utmaningar med gränsdragning: Samtidigt kan de bredare kriterierna skapa utmaningar för vårdgivare att avgöra vilka personer som ska få diagnosen, särskilt i fall där könsidentiteten är flytande eller osäker. Detta kan kräva tydligare riktlinjer från Socialstyrelsen för att säkerställa enhetliga bedömningar inom NHV.
Övriga övervägande
• Socialstyrelsens implementering: Socialstyrelsen planerar att publicera den svenska översättningen av ICD-11 i början av 2026, men full implementering i hälsodataregister är inte förväntad förrän 2028. Detta innebär att transvården kan behöva arbeta med en övergångsperiod där både ICD-10 och ICD-11 används parallellt, vilket kan skapa osäkerhet kring diagnosprocessen.
• Resursbehov: En större patientgrupp och förändringar i utredningsprocessen kan kräva mer resurser, både i form av personal och finansiering. Redan nu är väntetiderna för transvård i Sverige långa, och utan ytterligare resurser kan ICD-11:s implementering leda till ännu längre köer.
• Patientperspektiv: Många transpersoner och organisationer, som Transsammans, har välkomnat ICD-11:s förändringar eftersom de minskar stigmatisering och underlättar tillgång till vård. Samtidigt finns det dock en oro för att vården inte är tillräckligt rustad för att hantera ett ökat patienttryck.
<>SammanfattningICD-11 innebär sannolikt att transvården inom NHV tar emot en större patientgrupp på grund av mer flexibla diagnoskriterier och minskad stigmatisering, vilket gör diagnosen ”Könsinkongruens” tillgänglig för fler, inklusive icke-binära personer och de utan stark dysfori.
Psykologiutredningen kan bli mindre fokuserad på psykiatriska symtom och mer inriktad på individens könsidentitet och vårdbehov, men utredningar kommer fortsatt att vara centrala. Fler personer kan få en diagnos fastställd, men detta kräver tydliga riktlinjer och resurser för att undvika belastning på vården.
Exakta förändringar beror på hur Socialstyrelsen och NHV implementerar ICD-11, vilket fortfarande är under utveckling.
Maria Hansson
Transaktivist
Föreläsare
maria.hansson@transaktivist.se
Lämna ett svar