Maria Hansson: Det finns ingen seriös forskning som bekräftar påståendet, att ökandet av transsexuella tonåringar skulle bero på social smitta
Den 6 februari publicerade den kristna tidningen Dagen en ledare författat av Frida Park. Ledaren är full av argument mot en ny könstillhörighetslag, argument jag nu ämnar bemöta.
I nuvarande lagstiftning, finns det inget krav på intyg från transvården. Att Socialstyrelsens Rättsliga Råd ställer det kravet, beror på att de själva beslutat införa det villkorat. Eftersom registrering av könstillhörighet är en administrativ fråga, anser jag det inte är en fråga för sjukvården, vars resurser bör läggas enbart på vården.
Frida Park skriver bland annat, att Moderaterna och Liberalerna vill att det skall tillåtet för ungdomar från 16 år utan föräldrars medgivande. Jag vet inte vart Frida Park fått den informationen ifrån. Av det jag fått höra, är det vårdnadshavarna inte ungdomen som får ansöka. Det stämmer i så fall överens med det som stod i Socialdemokraternas lagrådsremiss.
Frida Park hänvisar till ”professionen” som tydligen anser att det kan bli ett första steg till att inleda medicinsk behandling och slutligen kirurgi. Jag vet att professor Mikal Landén framförde det påståendet i SVT dokumentärserien Transkriget, men det finns ingen vetenskaplig forskning, som bekräftar påståendet.
Frida Park tar även upp den ökande skara tonåringar som söker sig till könsidentitetsmottagningerna, och nämner de ungdomar som tilldelades kvinligt kön vid födseln. Har framför Frida Park, att de ”behöver vårdens hjälp”, med GnRH-analoger (pubertetsblockerare/stopphormoner) och därefter könskonträra hormoner för att avsluta transitionen med kirurgi, en hjälp som hon inte anser att de skall få.
I samband med det, kan det vara bra att informera om, att GnRH-analoger inde ges till transvårdens patienter annat än i undantagsfall. Könskonträra hormoner får endast i undantagsfall sättas in på patienter som inte fyllt 18 år. Åldersgränsen för könsbekräftande kirurgi är 23 år. Om det finns synnerliga skäl kan den som fyllt 18 år få Socialstyrelsens Rättsliga Råds tillstånd för en sådan operation
Inte ens med en fastställd diagnos garanteras man behandling med hormoner och kirurgiska ingrepp. 2021 rapporterade Socialstyrelsen att 59 procent registrerade kvinnor och 55 procent registrerade män som fått diagnos innan 18 års ålder inte erhållit hormonbehandling. För de över 18 år handlar det om 44 procent registrerade kvinnor och 47 procent registrerade män, som varken erhållit hormonbehandling eller könsbekräftande kirurgi.
Frida Park tar även upp, att det finns kritiker som menar att ökningen av ungdomar med könsinkongruens sammanfaller med trender och kampanjer i sociala medier (social smitta). Men det finns ingen seriös forskning som bekräftar påståendet, att ökandet av transsexuella tonåringar skulle bero på social smitta. Expertisen inom transvården avfärdar påståendet.
Det glädjer mig, att Frida Park nämnar ångrarna, även om det endast är ganska kort. Låt mig därför få berätta lite mer.
Att det finns de som ångrat sin transition är fakta, och inget man ska ifrågasätta. Även om vetenskapliga studier pekar på att andelen ångrare är liten, endast 0,6 procent av transkvinnor och 0,3 procent av transmän, är det viktigt att dessa personer får all den hjälp de behöver. Att andelen som söker sig till könsdysforivården men sedan inte inleder hormonbehandling har ökat, innebär att fler personer som är osäkra på sin könstillhörighet söker sig till tranvården idag. Detta innebär en ökad risk som transvården numera tar i beaktande under utredningen.
Det är mycket viktigt att ångrare får den hjälp de behöver för att få en korrekt diagnos och rätt vård. Jag anser även att de ska ges möjlighet att göra en fullständig detransition, om de själva önskar det.
Det är väl känt, att det förekommer samsjuklighet hos ungefär 50 procent av könsidentitetsmottagningernas patienter. Vissa av dessa har inte ens fått någon diagnos, när de söker sig till transvården. Det är därför som transvården kräver att tonåringarna först skall udredas av BUP. Numera finns det ett bra samarbete mellan BUP och könsidentitetsmottagningerna, där de som har en eller fler psykiatriska diagnoser fortsätter hålla kontakten med BUP, samtidigt som de utredas för könsinkongruens. Vid samsjuklighet tar utredningen längre tid, än vad som är fallet för de som inte har någon psykiatrisk diagnos.
Nej Frida Park. Transvården har ingen standardiserad orosanmälan, som de fyller i, om vårdnadshavarna inte samarbetar med transvården. Jag vet att det finns föräldrar, som påstår att transvården hoter med att de fråntas vårdnaden om det inte samarbetar, men det stämmer inte heller. Oftast är dessa föräldrar medlemmar i GENID, som gör allt de kan, för att bekämpa transvården.
Däremot finns det fall, där transsexuella tonåringar har en så pass svår könsdysfori, att det finns en välgrundad oro för tonåringens hälsa. I dessa fall är vården eligt lag tvungen att lämna in en orosanmälan. Om socialtjänstens utredning konstatera att det absolut bästa för tonåringen är att hen påbörjar den vård könsidentitetsmottagningerna kan erbjuda, kan de genom ett LVU-beslut godkänna att tonåringen får denna vård. Jag känner endast till ett fall, där en transsexuell blev omhändertagen enligt LVU. I det fallet blev tonåringen utsatt för psykiskt misshandel av den ena föräldern.
Men jag känner även till ett fall där skolan gjorde en orosanmälan, eftersom en mamma tillät sitt barn klä sig i kläder som stämde överens med tonåringen könsidentitet. Det är visserligen en hel del år sen, men tonåringen omhändertogs, och placerades i ett familjehem mer än 12 mil från mamman.
Att det finns en kraftigt ökad suicidrisk bland transpersoner är ett konstaterat fakta. 2018 ställde Folkhälsomyndigheten ett antal frågor till transsexuella. Ena frågan var: ”Har du någon gång på allvar tänkt ta ditt liv?” Mer än 50 procent svarade ja på frågan. Det var ingen vetenskaplig utredning, utan frågor som ställdes, för att ta fram en statistik.
Maria Hansson
Transaktivist
maria.hansson@transaktivisten.se
Lämna ett svar